ihelveteheller

Hej igen. Det var längesedan.

Apropå att jag känt mig manad att klargöra för mig själv mina tankar angående ämnet, kommer här några betraktelser. Jag har som bekant ett skeptiskt och filosofiskt sinnelag och den här frågeställningen har jag kommit att omvärdera fram och tillbaka några gånger.  Men jag känner att jag börjar närma mig något som jag kan stå för. Observera att det här inte handlar om att jag försöker marknadsföra en positiv inställning till obetänksamt promiskuöst leverne. Jag undrar bara varför jag skulle göra fel i att ligga med någon jag har en kärleksrelation med. Varför skulle Gud lägga pannan i djupa veck för en sådan sak?

 

Många av mina vänner är uppvuxna i eller har kontakt med frikyrkosamfund där man har en väldigt strikt policy angående utomäktenskapligt sex. Jag har gjort lite efterforskningar och insett att det inte verkar finnas en allt för stor biblisk grund till detta ställningstagande. Dessutom skiljer sig synen på sexualitet och förhållanden åt i Bibelns olika böcker.

 

En traditionell uppfattning inom de flesta kyrkor och samfund var länge att sex hör hemma i äktenskapet. Så är det alltså fortfarande inom vissa delar av den äldre frikyrkligheten i Sverige, kanske framför allt numera i Pingströrelsen och så att säga frikyrkans "vänsterkant". Men även den katolska kyrkan i Sverige och flera av våra invandrarkyrkor hävdar med bestämdhet att sex hör hemma i äktenskapet och ingen annanstans.

 

För att förstå detta dilemma (som det ändå har varit för mig) lite bättre bör vi alltså klargöra följande

• 1         Vad är sex?
• 2         Vad är äktenskap?
• 3         Varför är det viktigt?
• (Vem är Gud och har Gud i så fall en åsikt angående detta?)

(

 

Kan kanske passa bra att börja med frågeställning nummer ett:

 

Vad är sex?

Den allmänna uppfattningen bland avhållsamhetsivrare synes vara att penetration fordras för att sex ska uppnås. Mannen för in sin penis… och så vidare. Kyssar och smekningar verkar vara en acceptabel form av umgänge bland ogifta. I vår kultur. Just nu. I vissa kulturer är det inte ens okej att hålla varandra i händerna före bröllop. Det börjar alltså redan bli luddigt. Men vi utgår alltså i det här resonemanget från att ”sex är när det kan bli barn”.

 

(Varför är det bara regelrätta kliniska samlag som räknas? Och i så fall, varför skulle det anses ”frowned upon” att dela säng med pojkvän/flickvän eller att utföra till exempel oralsex? Tänka sig. Förr räknades alla möjliga sorters sex som otukt. Socialstyrelsen godkände egentligen bara en klassisk missionär på lördagkvällen. Spartanskt kan tyckas. Något tråkigt i längden. Kyrkan har också skuldbelagt människor och gjort sexualiteten, som egentligen borde vara ett glatt kärleksbevis, till något skamligt och fult.)

 

Tillbaka. Sex är alltså när det kan bli barn.

Många goda anledningar finns dock att låta bli att skaffa barn med folk man inte känner för att leva med.

 

Utomäktenskapligt sex kom förr, som bekant, ofta att resultera i en hel del "oäkta" barn. Dessa blev svåra att försörja och hade inte någon juridiskt förutsägbar arvsgång av egendomar. Rädslan för att få barn innan man var gift (och därmed hade ordnat med försörjningen för barnet, var alltså en avgörande fråga). I det gamla bondesamhället kunde man inte ta en sväng in på Pressbyrån och köpa ett paket Black Jack. Bra preventivmetoder var alltså en bristvara.

 

Vad som under modern tid starkt påverkat hur vi ser på frågan om sex och äktenskap är förstås de preventivmetoder vi känner till och använder. Med kondomer, p-piller och spermiedödande medel (you name it) har vi emellertid eliminerat risken för oönskade barn. Argumentet som förr gick hem, varför det var klokt att vänta tills bröllopsnatten, är alltså post bästföredatum.

 

Hm.

 

Vi behöver ett exempel. I exemplet vill jag tänka mig någon som skyddar sig så till den milda grad att om kondomen spricker, äter kvinnan ändå p-piller. Det finns alltså ingen risk för befruktning. Kanske de även tillämpar ”säkra perioder” som grädde på moset…  För detta par måste vi alltså hitta fler anledningar till att de inte ska få älska, eftersom de redan tänkt på eventuella bebisrisker och åtgärdat dessa på ett högst genomtänkt sätt.

 

Common scenario. Vi har alltså två kristna människor, en man och en kvinna. Jag tycker vi kallar dem något, mest för att det är kul. Vi har alltså Kurt och vi har Ulla. Kurt och Ulla vill knulla. De tycker fruktansvärt mycket om varandra. De längtar efter varandra, hånglar och smeker varandra utanpå kläderna. Kurt kommer i kalsongerna. Efteråt känner de sig syndiga och önskar att de inte vore så drivna av sina köttsliga lustar. Det var nästan nära att de LÅG med varandra. Kan du tänka dig. De fantiserade om att göra det. Kurt och Ulla är inte gifta och det kommer förmodligen dröja månader eller år innan de står framför altaret. Om de gifter sig. Pastorn i Kurt och Ullas kyrka fördömer utomäktenskapligt sex. Kurt och Ulla antar att han måste ha rätt, eftersom han är pastor och säkert har tolkningsföreträde i den heliga skrift. Det antar inte jag.

 

 

Let’s proceed.

 

 

Vad är äktenskap?

Den kyrkliga vigseln är en förhållandevis ung företeelse. Låt oss gå till botten med vad äktenskap från början var och hur vi förhåller oss till det idag. Många hävdar att äktenskapet är instiftat av Gud. Jag hävdar att det är kärleken som är instiftad av Gud.

 

 

Några olika sätt att se på äktenskap har förekommit sedan människorna började uppfylla jordklotet. Det är långt ifrån alltid vi har skridit altargången fram till ljudet av orgelmusik och sett detta som det yttersta manifestet av kärlek till varandra.

 

Själva giftermålet genomfördes i vår kultur tidigare som ett brudlopp (som vi fått ordet bröllop ifrån), från kvinnans föräldragård till den nya gård hon skulle regera som gift kvinna. Det var först under 1700-talet som kyrkan, först i städerna, senare på landet, kunde genomdriva att äktenskap skulle ingås i kyrkan, med prästen som vigselförrättare.

 

Ser man det antropologiskt så är det först i samband med att människor blev bofasta som man började bildade ”äktenskap”. Tidigare tillbaka, i jägar- och samlarsamhällen var inte detta nödvändigt alls. Då var själva sexdebuten inte sällan synonymt med bröllopet. Tänker mig typ:

 

-Ugh, Me likes you.  Let’s be together and make babies.

Undras vad Gud, som är alfa och omega och inte mycket för förändring av sina egna ståndpunkter, kan ha tyckt om dessa människors enkla tillvägagångssätt. Inte mycket till vitguldsringar och slöjor där. Räknas det för Gud?

På flera ställen i Gamla testamentet har männen flera fruar - och får dessutom barn med såväl fruarna och deras tjänstekvinnor (läs t ex berättelsen om Esau och om Jakob i Första Moseboken från kap 28 och framåt). En annan synpunkt är barn som blev bortlovade i tidig ålder - kan vi kalla det äktenskap idag?
Hur Höga Visan ska läsas finns det många åsikter om - en möjlig läsning är att det är ett ungt par som längtar, söker och finner varandra och där sex föregår - och leder till - det fasta förhållandet.

 

Att uttryckligen hitta något i Bibeln som säger att sex före äktenskap (som i kyrklig vigsel) är fel blir svårt. Däremot kan man läsa i Paulus brev till Korinterna (kap 7:1-9) en liten hint om att sex hör hemma inom äktenskapet. Vad nu äktenskap är. Att gifta sig är ju egentligen att offentligt manifestera sin kärlek. Man har bestämt sig för att älska varandra.

 

Apropå gamle Paulus och hans tips till sina medmänniskor. Ja tips, råd, inte bud. Han är de facto tydlig med att han inte har någon befallning från Herren i frågan.

Ett råd alltså, inget bud:

 

1 Kor 7:9 Men om de inte kan leva avhållsamt skall de gifta sig, eftersom det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.

Åter igen, vad det nu innebär att vara gift… Och Paulus förklarar vad råd är:

1 Kor 7:25 I fråga om de kvinnor som lever ogifta har jag ingen befallning från Herren, men jag ger ett råd såsom den som genom Herrens barmhärtighet är trovärdig.

En viktig skillnad i Paulus sätt att resonera och vad vi vet om hans samtid, är att han faktiskt pekar både på att både mannen och kvinnan har ansvar för varandra och tillhör varandra. En vanlig syn har annars varit att kvinnan skulle vara oskuld (så att man skulle kunna garantera faderskapet) medan det var okej om mannen hade testat innan (svårt att fatta hur det praktiskt gick ihop, förutom att killarna förmodligen testade med varandra). Här resonerar Paulus annorlunda och talar om kroppen som ett tempel, något som människan har ansvar för och som paret, inom förhållandet, delar med varandra.

Här kan man också konstatera att Paulus argumenterar för att total avhållsamhet var bäst - men eftersom alla inte fixade det var det bättre att de levde tillsammans. Därför är ömsesidighet och ansvar, respekt och tillit viktiga ord i detta sammanhang. Det är också lust och sensualitet och ett bejakande av sexualiteten som en gåva till oss, en gåva som vi ska förvalta med lika stort ansvar som skapelsens andra gåvor.

 

Här kommer ett bibelord till, ryckt ur sitt sammanhang:

 

Gen 2:24 Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.

 

Om vi nu inte ser andemeningen, att Gud sammanfogar människor, utan gör misstaget (?) att tolka det bokstavligt, så blir man alltså ett kött av att ingå äktenskap, alltså gifta sig och sedan idka penetration.

 

(Jag funderar. Var det inte kung Salomo som hade typ tusen fruar? Om han blev ett kött med alla dem borde han tekniskt sett ha varit ett riktigt jävla köttberg.)

 

Intressant är att detta ovan skrivna än en gång för oss tillbaka till frågeställningen om vad ett äktenskap är. I den grekiska grundtexten används ordet kvinna. Ordet i grundtexten är yuvaika, det är gammelgrekiska och betyder alltså kort och gott kvinna. Alltså:

 

Gen 2:24 Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin kvinna, och de skall bli ett kött.

 

Låter rätt gött tycker jag. Man ska lämna sina föräldrar, träffa någon att älska och genom den relationen bilda en ny familj. Ungefär. Uppfylla jorden och sånt där som är vår uppgift.

 

Om Bibeln nu vore så tydlig i denna fråga om sex som somliga vill hävda…

Varför är det bara Paulus som talar till de ogifta som inte klarar att leva återhållsamt?

Varför nämner han inte en enda gång ordet synd eller otukt när han talar till de som inte kan leva återhållsamt? Han anser kanske att ordet "otukt" (pornea) inte innefattar sex före äktenskapet. Vad jag förstår så är ordets grundbetydelse osäkert.

Varför säger han två gånger i kapitlet att han inte har något Bud från Herren till dessa människor?
Om Paulus inte har några bud från Herren, hur kan det komma sig att så många kristna idag anser sig att de har det?

Varför är det viktigt?

En slutsats (för det måste vi så småningom komma till, skulle kunna vara att man bör vara försiktig, värna om varandra, älska varandra, skydda sig och vara glad åt att sex är så trevligt. Det är inte fult.

Svaret på frågan är alltså att man måste förhålla sig till den kristna tradition som man vuxit upp i, i förhållande till kärlek till varandra, och att man handlar efter vad ens samvete bjuder.
Att ha sex med varandra betyder att man kommer varandra nära och att man öppnar sig och kanske visar sitt innersta. Då är det viktigt att man gör det för någon man verkligen älskar, har förtroende för och litar på. Leve kärleken!

 

Det finns flera exempel på bibelstycken som tar upp otrohet och att den äkta sängen ska hållas obefläckad och Gud vet vad (det gör Gud förmodligen). Men betydelsen av det hela tycks ändå vara att man ska vara rädd om den man älskar och inte bedra densamme. Det ställer jag upp på.

 

Perspektiv, mina vänner. Det måste man ha…

 

Som allt annat  bottnar givetvis en sån här frågeställning och olika tolkningar av vad som är rätt och fel i ämnet i vilken grundteologi vi har. Det vill säga vilken gudsbild som präglar vår tro. Jag tror personligen inte att Gud har en regelbok och fariséiskt prickar av rätt och fel som en människa gör. Jag tror Gud är glad i allt vad kärlek är. Kanhända och mycket troligt är att vissa vägmärken och riktlinjer kommit till för att skydda oss från oss själva. Sex är ju fantastiskt och något trevligt som Gud vill att vi ska ägna oss åt. Men inte hur som helst. Typ som att vin är ju gott och det finns inget förbud i Bibeln mot att dricka alkoholhaltiga substanser. Samtidigt ska man inte berusa sig med vin, ty dagen är nära och sånt där. Alltså, handla eftertänksamt, med förnuft och i kärlek, så tror jag att Gud är glad och nöjd i sin himmel. Där han sitter på sitt moln och kliar sig i skägget... Eh.

 

Glöm inte

2 Kor 3:6 Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.

Hej!

Tänkte bara berätta att jag blev uppringd av tidningen Dagen idag, som vill göra en intervju med mig angående miljöengagemang ur en kristen synvinkel. Även en herre av annan uppfattning kommer att vara där, och givetvis tycka tvärt emot vad jag tycker... Dvs att vi ska skita i att vårda skapelsen på bästa sätt, eftersom den går under typ imorgon när Jesus kommer flygande med buller och bång och hämtar sina barn i en glittrande Rolls Royce och kastar resten i skärselden. Antar att han som många andra eskatologiskt inriktade kristna anser att vi borde koncentrera oss på att få folk frälsta lite snabbt sådär, helst genom masspsykosfestivaler i flashiga skrytbyggen eller påkostade missionsevenemang, så att fler således kommer in genom pärleporten och att vi sedan kan koncentrera evigheten på att lära oss spela harpa...

Ungefär

Jag föreslog att de skulle kontakta någon annan, men han var ute efter en kvinna, så att det skulle slippa bli "en massa gubbar som sitter där och tycker". Så jag sa att jag ställde upp, men inte lovade några minnesvärda citat. Ehe

Hur som helst, om det är någon bok ni tycker jag borde läsa eller har något tips på hur jag kan förbereda mig, bara SÄG TILL!!

Den här gubben, typ 60 bast eller något, ska enligt ryktet vara en debattfarbror av den gamla stammen. Så jag skulle uppskatta att inte bli helt överkörd och krossad av bibelcitat och bokstavstro...

Men det blir säkert intressant.

Hur som helst. Det är väl utan tvekan en fråga om vilken teologisk uppfattning man har, som så mycket annat. Är man bombsäker på att jorden sprängs och man snart får ett sprillans nytt klot med rent vatten och intakt ozonlager, kan jag förstå resonemanget, till en viss grad. Men jag menar, folk har ju ALLTID både sagt och trott att undergången är nära. När romarriket föll trodde man också att det var ute med mänskligheten.

Jag menar, det är ju inte JOBBIGT att vara miljömedveten. Kan det medföra en förbättring för Guds skapelse att jag röstar för att minska utsläpp etc, samt lobbar för en minskad konsumtion, borde jag göra det. Det är väl ungefär min plikt. Om jag nu tror det som står, att Gud typ gillar naturen. Det är åtminstone det intrycket jag fått, att han gör det.

Men som sagt, det råder delade meningar om var man ska lägga tryckpunkten när man predikar evangeliet.

Jag hävdar att tryckpunkten bör vara HÄR OCH NU. Det är här vi är. Inget fel med evighetsperspektiv, MEN... Jag tror på ett liv FÖRE döden, och vad som händer efter vet jag inte så mycket om... Därför tycker jag att det är viktigt att visa människor att det spelar roll vilka val man gör, tex hur man konsumerar, för både miljön och medmänniskor i tredje världen kan ta skada av det. Som kristen bör man vilja undvika att göra skada, både på Guds skapelse och på sina medmänniskor. Men det är ju bara min ringa åsikt. Och vad vet jag.  Förresten, jag läste häromdagen i en bok, minns inte källa, tyvärr:

Hej igen barn. Jag tänkte jag skulle bjuda på ett brev idag, som jag fick på facebook. Efter att en kille hade fått syn på mina bilder från Roskildefestivalen, blev han lite fundersam....

Vad tycker ni? Hurdan bör man vara som kristen? Hur skola man uppträda?

------------------------------------------------------------------------------------------------------
xxxxx:

Hej Carin! Hamnade på din sida bara sådär, då jag inte tror på slump kan jag inte hänföra skeendet därav. Blev lite intresserad av din tro. Står någonstans uppe att du är Jesus radical, med ett kors under. Sen tittar jag på bilder och särskilt det från Roskilde fick mig att harkla till aningen, haha. Här har vi nakna hashfarmor, för att sen skåda Stjärtens lilla stjärt med mycker mera. Som sagt så blev jag nyfiken på din tro och hur du får ihop den med dessa ja, lustiga (roliga) bilder? Mvh xxxxx, Svenska kyrkan  

Carin:

Today at 8:33am Hej, vad kul:) Det är just detta som är det skojiga förstår du. Har man läst evangelierna vet man att Jesus själv inte satt i templen och firade gudstjänst dagarna i ända. Han var ute i rännstenen och hängde med horor och spetälska.

Roskilde var väldigt roligt och givande. Dels för att jag älskar musik och konserter, dels för att jag fick prata oerhört mycket om min tro. Första dagen var det en tjej från Oslo som frågade om vi inte kunde be tillsammans... Så vi satt i ett dike bland ölburkar och annat och hade en liten kristen sammankomst där mitt i allting. Träffade även på en kille som liksom jag levt det hårda livet, men fått möta Jesus. Han var där med sina kompisar i år igen, liksom alltid.

En annan anledning att jag inte liknar annat rekorderligt kyrkfolk är att jag tycker det är för mycket hyckleri i kyrkan i allmänhet. Vi är lika goda kålsupare allihop. Och jag förstår inte varför det ska vara tabu att åka på festival. Det är ju en fantastisk möjlighet att finnas där som lite salt, där det minst av allt förväntas. Vi hade många spännande samtal. Tänker heller inte hymla med att jag drack en och annan öl själv. jag skäms inte för det och tror att Gud är ganska nöjd med min insats på Roskilde.

Kan dessutom berätta att jag fick min biljett av Danish Church Aid, för att vara med i deras pantburksteam. Så jag hjälpte till att samla ihop pantburkar under festivalveckan till ett värde av drygt 800 000 DKR. De går nu till ett projekt som röjer bort landminor i Kongo.

Men jag förstår att man hajar till när man ser att jag umgås med den typen av människor i den typen av miljöer och samtidigt kallar mig kristen. Men jag tror att Jesus led av typ samma problem. Undrar hur hans partybilder hade sett ut... Du vet, han käkade ju med publikaner och syndare och sånt där. Kan tänka mig att han hade rätt trevligt. Har svårt att tänka mig att han satt i ett hörn och surade över deras syndighet. Man får möta människor där de är, och tala deras språk.

Du vet, det finns någon teori i Bibeln där de tycker att man, när man bjuder till fest, ska bjuda hem de fattiga och utstötta, de som man inte förväntar sig något igen av.

Jag tror att den här prydheten i kyrkan bara hämmar folks ärlighet. Man är som man är. Jag är en festivalbrud. Och Jesus var också på Roskilde, det vet jag... Om han drack en öl eller inte är ganska ointressant.

Jag tycks ha gjort bort mig något fruktansvärt. Vill inte riktigt gå in på några detaljer, då jag vid blotta tanken på mitt omfattande misstag genast drabbas av hejdlös hjärtklappning...
Så slår mig då ännu en obehaglig tanke. Rätt åt mig.

Jag tillhör skaran som tror på någon slags universell lag, ni vet ”what goes around, comes around”.

Vissa kallar det Karma.
Och vissa tror att man EnSpecielltOtäckDag får stå till svars för allt man gjort... Och straffas / belönas därefter i evighet.

Man kör helt enkelt sitt race och får en gång se om det barkat rakt åt helvete, eller om man tar sig på ”spårvagnen som går till himmelen” ( som för övrigt är en ganska motbjudande visa jag hört sjungas i barntälten på Nyhemsveckan... )



Jag kan inte hjälpa att det ofta känns som om mycket handlar om Här Och Nu. Jag känner att när jag gjort orätt, känner mig lite lömsk eller vad som helst, så är det något annat som i sin tur går åt fanders... Ganska omgående.
Så tänker jag mycket med hela himlen/helvetet-perspektivet. Evigheten är lite för mycket att ta in för mig, det räcker liksom att koncentrera sig på att göra det bästa av nuet. Tänk om det mesta handlar om idag?

På så vis blir hela längtan efter dagensomjagdörochknackarpåpärleportenochäntligenhamnardärjaghör hemma-dagen inte riktigt genuin hos mig. Jag vet inte ens om jag tror på det där. Vad jag därmot har märkt är att när man lever utan Gud (och med det menar jag då inte” utan att ha bett till Jesus om att bliva frälst”), alltså när man lever utan kärlek, kanske i ett missbruk eller vad farao som helst... DÅ kan det kännas som att man lever i helvetet.

Jag har svårt att tänka mig att något är värre än att hata sig själv och svika alla människor man känner och vara slav under något beroende. Vad är egentligen helvetet för en sådan människa?

- Akta dig du, det blir värre snart, du kommer att brinna för evigt! Oj vad det brinner där nere, dit du är på väg...

Jag tror det är bullshit...

Helvetet är ett faktum på jorden. Guds rike är också ett faktum på jorden.

Genom att vilja förändras och försöka leva i kärlek blir livet lättare att uthärda. Sedan får vi väl se vilka Sankte Per ratar på tröskeln. Vad Jesus menar med: ”Ingen kommer till fadern utom genom mig”

Kanske menar han att vi måste be den där frälsningsbönen och sedan är allt klappat och klart.

Kanske menar han att de som vill och försöker leva i kärlek och tänka i enlighet med Jesus, kan nå en inre frid och uppleva balans och lycka.

Kanske tar man med sig friden in i evigheten.

Jag har åtminstone lättare att ta till mig de tolkningar som jag känner rimmar med min Gud, Gud som är kärleken. Kärleken som inte skickar själar att brinna för evig tid, för att de bad om ursäkt för sent, för att de inte kopplade, fattade galoppen, under sin lilla prövotid.

En olycklig själ, som levt utan Gud, kanske tar med sig sina känslor in i evigheten när den dör. Är det helvetet?
Evigheten är skum. Och för den som hatar sitt liv låter inte Evigt Liv så lockande.

Kanske kommer den där Dagendagen. Kanske är även den ett faktum varje dag. Domen. Som folk i alla tider har observerat och lagt märke till och satt namn på. Karma till exempel. What you give is what you get.

Kärlek är det enda som du har mer av, ju mer du ger bort...

 

Det känns som om varje liten partikel av mig just nu är infekterad av baciller och sjukdomar. Då börjar jag alltid fundera över det här med helande hit och dit. Tänk vad många fantastiska historier jag hört. Ändå känns det ofta ganska långt borta från min verklighet. Jag kan förvisso köpa att jag förmodligen inte dör av den här förkylningen och att Gud har viktigare saker för sig.

Apropå detta har jag åtminstone lyckats kanalisera helande genom mina egna händer. En gång. Jag vet ju hur många av de som känner mig som bara skulle skratta åt detta. Men det kanske finns någon som inte gör det...

Min snart treåriga dotter var väldigt förkyld för någon vecka sedan. Jag hade väldigt svårt att vara hemma från jobbet just då, så jag var lite stressad över det faktum att jag skulle bli tvungen att vabba då. När jag la henne i sängen på kvällen var hon hur som helst galet febrig. Jag har aldrig bränt mig så på en människa förut. Hon somnade hur som helst vid åttatiden. Jag gick och la mig några timmar senare. Vaknade snart av ett gallskrik som kom från det andra rummet och gick genast och hämtade barnet. Hon var helt svettig och skakade, ännu varmare än förut. Jag var jätterädd, har inte varit med om det förut. Min dotter kunde inte somna om och var helt hysterisk, och så varm att jag trodde hon skulle explodera. Då fick jag en tanke. Tänkte att nu, provar jag det här, bara... Jag la mina händer på henne, blåste på hennes panna - luggen var helt blöt - och viskade att jag, i jesu namn, ville be om ett helande. Min dotter lugnades av min röst, slöt ögonen och somnade om, men jag låg där i mörkret och var livrädd. Tänkte att jag skulle bli tvungen att vara hemma från jobbet veckan ut. Men då jag vände mig med ryggen mot henne snuddade jag vid hennes hud och blev totalt förvånad. Hon var sval. På två minuter hade min dotter gått från total feberfrossa till normal temperatur.

Jag vågade inte tro det riktigt, men på morgonen hoppade hon ur sängen klockan tio i sju, bad om frukost och att få ha rosa strumpor till dagis. Något omskakad, men glad, kunde jag gå till jobbet den dagen. När jag hämtade henne den eftermiddagen sa personalen "Ellen har ju varit rätt hängig och lite förkyld den här veckan, men nu verkar hon vara sig själv igen".

Jag är väldigt fascinerad av den här typen av berättelser, så om någon har något att dela, vore det jättekul.

Jag önskar också att jag ibland inte skulle vara så skeptisk till min läggning. Det är inte det att jag tror att Gud inte kan. Men jag är så rädd för både framgångsteologer och Todd Bentley-radikala. Jag kan se att det lätt blir en kult av det alá "Välsignelse för din ekonomi". Såg en gammal bok på en loppis häromdagen som hette "God wants you rich - and other misleading doctrines"... Jag läste baksidan på boken och nickade i samförstånd med författaren.

Den Jesus jag tror på är ingen vidare materialist.

Hej

Jag är så trött på allt vad bloggar heter. De är äckliga. Det är ingen som har något vettigt att säga. I själva verket är jag mätt på hela den här världen just nu och allt prat om mode, pengar och populäritet. Jag borde totalfasta från all media och det inkluderar även bloggar. Det finns en snubbe, sisådär 2000 år gammal, han har något vettigt att säga.
Men så var han inte speciellt populär heller...
Jag har alltid tyckt att det verkar så tråkigt att gå i kloster, men nu tror jag att jag förstår ungefär hur de tänker där.

Jag VILL så gärna skita i reklam, lönespecifikationer och snygga tv-brudar. Men någonstans lämnar den där skiten ingen oberörd. Det är så det kamouflerar sig, babylon. "Djävulen" och hans "demoner", som alltid, framställer sig som attraktiva, sexiga och rika och lockar en ner i fördärvet... De lurar oss att tro att det är nya kläder, nya kroppar, gardiner, bilar, charterresor och tv-apparater som vi vill ha och behöver för att må bra och vara lyckliga. Bah! Jag säger bara det. Svårt att ta avstånd från alltihop, va... De é ju så (berömt internt citat).

Vad jag egentligen skulle behöva är väl egentligen att dra på mig en gammal säck och hälla aska i håret och springa runt och gapa lite. Nä, det var inget skämt. Mycket färskt och inget skämt. Väldigt modernt. Borde det vara.

Skit också.




SÄCK

+                                                =               Det sanna modet

ASKA

spruckna hälar
trampat snett i varje ögonblick
strupgrepp när jag viskar skrik
övermannad
igen
hämta mig
jag hämtar mig
hämta mig härifrån
dit de inte kan nå mig
då var det dags igen
jajamensan
och förlåt mig ännu en gång
och låna mig dina skor
så att jag kan gå på grusvägar igen
kantade med tistlar och djupa diken
i dina jävla förbannade
fula loafers

hälsa på mina demoner
de skrattar och smeker
svarta stenar i magen
och du står där med din trasa och putsar frenetiskt
och väntar på att det ska blänka igen
i guldet
och tänderna
men du glömde att tända lampan först

ät mina frustrerade bullar
helt utan socker
och spela harpa på ett moln
jag ska alltid längta dit

Mark 8:11 Fariseerna kom dit och började diskutera med honom. För att snärja honom bad de honom om ett tecken från himlen.
Mark 8:12 Jesus suckade i sin ande och sade: "Varför begär detta släkte ett tecken? Amen säger jag er: Detta släkte skall aldrig få något tecken."


Hm... Apropå att förvänta sig bönesvar. Tommy Körberg har ju nyligen uttalat sig angående just det ämnet. Jag förstår inte hur folk orkar gå runt och bli kränkta hela tiden. Det är väl bara ledsamt om man inte tror att bönesvar är möjligt.

Mark 11:24 Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert.

Ganska omoget att gå och polisanmäla sådana saker. Jag gillar annars herr Körberg och andra kända människor som törs vara lite slängda i käften. Kanske är det okej att bli ledsen när någon idiotförklarar ens tro. Men ändå, att spotta tillbaka med en polisanmälan? Har de inte viktigare saker för sig hos polisen?

Personligen tycker jag att det är värre när någon bekänner sig till tron och samtidigt går och slänger ur sig hemskheter. Sätt en helig vakt på din tunga, heter det ju. Typ Åke Green, den stackarn.

Har ni tänkt på det där med det onda... Att vi ska vända andra kinden till? Det var visst någon som tyckte det en gång... Det gäller liksom inte bara när vi får en bokstavlig örfil, att vi inte fysiskt ska smälla tillbaks... Det har ett oändligt djup och kan lösa världsproblemen på en kvart. Om man börjar praktisera den enkla (men samtidigt svåra) principen att möta ont med gott, då har vi snart paradiset tillbaka. Believe me (eller nej okej, tro på Jesus).

Jag skulle kunna dra hur många exempel som helst. Se på hur mycket utrymme vi ger till idioter. Den där förtappade dåren Fred Phelps som en ytterlighetens exempel. Han förtjänar ju över huvud taget ingen publicering. Varför ska man ens bemöta sådan vilsen gudlöshet med uppmärksamhet? Att predika hat med hjälp av Jesu namn. Det är sannerligen ett brott mot Guds lag. Det är att missbruka Herrens namn.

Samma sak slår mig när jag tänker på några vilda tonårsår. Jag demonstrerade rätt kraftigt under en tid och ville helst vända uppochner på hela det djävulska systemet. (Det vill jag fortfarande, men Jesus presenterar mer framgångsrika metoder)
Så fort vi hörde att nazister skulle samlas någonstans, var vi där och motdemonstrerade. Det lustiga är ju att genom att ge dem uppmärksamhet gynnar man deras syfte, att provocera. Vi blev i sanning provocerade.

Om vi istället för motattack kunde tänka oss att överväga att rycka på axlarna, alternativt till och med sätta oss och be för våra fiender så vore det långt mer provocerande för deras del. Det finns ingenting som är så jobbigt som att bli bemött med kärlek och förståelse när man försöker hata någon. Något i oss vill få hata ifred. Gud tillåter inte det. En liten beröring från Gud och det onda förgörs i sin egen eld. Kraften är enorm.

Jag var ganska grovt mobbad under några år. Jag gav aldrig igen. Jag kan faktiskt önska att jag gjort det, men jag gjorde senare revolt genom att bemöta deras attacker lite mer nonchalant. På det sättet ger man ingen näring till det onda.

Exempel 1, att ignorera: Ett gäng nazister har torgmöte.

Reaktion: Ingen tar sig dit för att varken säga emot, lyssna eller uppmärksamma. Ingenting skrivs om händelsen.

Önskvärd följd: Nazisterna har skämt ut sig själva och efter x antal sådana framträdanden ger de upp och i bästa fall kommer på bättre tankar till slut och upptäcker att det är roligare att älska än att hata.

Exempel 2, att prova ödmjukhet: Tommy Körberg uttalar sig nedsättande om kristna.

Reaktion: Någon drabbad av fördomen talar ödmjukast med honom och frågar varför han känner att han vill säga såhär. Kanske bjuder in honom för att visa att hans fördomar inte nödvändigtvis måste stämma.

Önskvärd följd: Tommy känner sig lite dum och ångrar sig och får förhoppningsvis framöver bönesvar.

Exempel 3, att vara lite lagom nonchalant:

-Fy fan vad du är äcklig, du är så jävla äcklig. Är du döv, din fitta? Fattar du hur äcklig du är?

- Jo, jag har hört det, jag stod precis här och tänkte på hur äcklig jag är. Sällan man träffar såna här äckliga människor, eller vad säger du? De är sannerligen en raritet. Tack för upplysningen i alla fall.

Önskvärd följd: De känner sig dumma och lite besegrade och låter en vara ifred.

(Möjlig följd: Får spö eller så bränner de upp ens jacka, men man har ändå vunnit.)


Den som mister sitt liv för min skull osv. Den som hellre lider än strider. Undrar om jag kom på det själv. Förmodligen inte. Det lät bra.


Kom att tänka på en sång jag sjöng i någon sånggrupp när jag var typ tre år

Var inte som en igelkott
som sticks så fort man rör'n
Försök att sona ont med gott
Sprid trevnad i ditt hörn

Den är väl söt? Tänk om alla treåringar fick lära sig att sona ont med gott och sedan fortsatte att praktisera det livet ut. Då skulle ingen ställa upp i krig. Ingen skulle hämnas och vi skulle be för och älska våra fiender tills ljuset tändes i deras hjärtan också. Ni vet att det finns ett ordspråk som säger Amor Vincit Omnia. Världens bästa klyscha. Kärleken övervinner allt. Mer sant kan inget bli.


Jesus, du är världens ljus. Världens ljushuvud. Världens snille. Hos dig finns lösningen på alla problem. Du har utarbetat anti-mobbningsplaner sedan år noll, du är uppfinnare av rättvisan, du har benådat synden, du är den outtömliga kärlekens upphovsman. Jag är dig evigt tacksam!

Såhär kan man tänka sig att det såg ut när Gud kände för att vara lite kreativ och skapade universum genom en jättestor ljusexplosion. Även kallad Big Bang. Vetenskapen och Bibeln behöver kanske inte konkurrera om sanningen? 1 Mos 1:3 Gud sade: "Varde ljus!" Och det blev ljust.


Hej igen alla sanningshungrande barn.

Idag är det dags igen.

Man kan vara rädd för att burken ska bli helt tom och därmed stänga locket och av rädsla konservera allting däri.

Ibland kan det vara nyttigt att inte debattera och hänge sig åt bön istället.

Luk 18:17

Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin."

Det spelar ingen roll hur mycket man bråkar om petitesser, för Gud är alfa och omega. Det är liksom bara att underordna sig. Frågan är hur man bäst lär känna Gud. Genom att hålla stenhårt på enskilda verser för att försöka förtjäna Guds kärlek genom att tro att man följer Bibeln. Eller genom att vara medveten om sin totala vilsenhet och förtrösta på Jesus. Jesus som sträckte ut en hand och sa oss att vi inte behöver något utom att lära känna honom.

Gud är inget regelverk, men Jesus är sanning. Den som tar emot denna sanning och rättar sig efter den ska visst få leva ganska fint. I evighet kanske, vad nu det innebär. Det alla längtar efter är frid och trygghet. Får man då känna det och aldrig något annat någonsin så låter konceptet faktiskt mer än attraktivt.

Det står på många ställen i skriften att man ska frukta Gud. Många är rädda för Gud. För domen, för att tro fel.
Men jag undrar; om man är rädd, hur kan man då leva i kärlek? Jag vill inte lyssna på någon domedagsprofet.

Om Gud känner mig och vet att jag väger allting för och emot, forskar lite och kanske inte tar absolut ställning i allt. Då ser han ju att mitt uppsåt att ifrågasätta är gott. Att jag ifrågasätter just för kärleks skull.

Jag vill bara ha sanning. Det är lätt att bli rädd. Då skruvar man på locket på burken. Vill Gud att vi ska vara rädda? Vill Gud att vi ska domedagspredika och vinna rädda hjärtan? Det låter som frälsning genom utpressning.

Gud kanske skiter i hur vi läser Bibeln. Han kanske bara vill att vi ska älska varandra, vara tacksamma och ta vara på ljuset och allt det goda vi har fått. Tanken med skapelsen var god. Släcker man ljuset blir det mörkt.

Egentligen är vi ju bara kallade till att älska. Det är då fan att vi ska vara så dåliga på det.

Gud är inte en bok. Att hänvisa till Bibeln och att hänvisa till Gud är inte samma sak. Gud kan du aldrig bemästra. Påstå inte att du känner Herrens tankar. Du är så upptagen med att läsa människors ord att du missar vad Gud verkligen har sagt.

For my ally is the Force.
And a powerful ally it is.
Life creates it, makes it grow.
Its energy surrounds us and binds us.
Luminous beings are we...not this crude matter.
You must feel the Force around you.
Here, between you...me...the tree, the rock, everywhere!
Yes, even between this land and that ship.

-Yoda



De stunder man i tyst samförstånd kan känna gemenskap. De få gånger man förstår att man blir förstådd. Det är stunder av total frid. Att slippa slåss. Inte behöva hävda någonting alls. När man känner att varje del hör samman med något så mycket större. Varje tanke känner Gud. Det är fantastiskt. Vi behöver inte vara lika eller ens på samma våglängd. Det räcker väl med att Gud älskar oss alla? Kärleken innefattar oss alla. Och Kristus som en symbol för förlåtelsen, gör ingen skillnad på oss. Det kan vara ganska provocerande, eftersom det är lätt att tro att jag själv eller andra inte förtjänar det. Men vad vet vi om Gud? Vad behöver vi veta? Vi behöver lyssna på Jesus. Agera därefter så gott vi bara kan. Det hela är så jättelätt, men samtidigt gör vi det så svårt. Kärlek är svårt.

Jag älskar att det är okej att vara flummig. Framför allt så älskar jag. Det är väl ett privilegium?

Om du visste att det var Gud du kände när du var lycklig, när du blev älskad... Är det lättare att säga kärleken, kraften, eller något annat? Det är samma Gud. Och Gud finns att finna inom... Alla. Människor. Situationer.

Det gäller bara att välja. Många gånger. Varje gång.

När du ser den här bilden (en raket som åker rakt upp i evigheten), och sedan funderar över hur jobbigt det är att springa en kilometer... Förstår du då att du inte har så mycket att komma med? Det vore ju hemskt lustigt om livet bara var att jobba, handla, laga mat, äta, sova, åka på semester några extra kilometer varje år och ligga lite då och kanske göra några nya människor för att föra den här fantastiska traditionen, att slösa bort sitt liv, vidare.


Veckans citat:

? Att höra till en minoritet, också att utgöra en enpersonsminoritet, var inte att vara galen. Det fanns sanning och det fanns osanning, och om man höll fast vid sanningen, även med hela världen emot sig, så var man inte galen.

? 1984 - George Orwell

Kan ni koppla det till ett bibelcitat? Första rätta svaret vinner en promenad.


Judas said: x x x
And the Lord said: "Bla bla bla"


Skuggprojektioner! ... Aha, du förstår inte att det är just vad du sysslar med... Jag också kanske. Vad vet jag.

Vadan? Varthän? Livet är outgrundligt. Ack ja...


Något annat.

Ofta sätter man diminutiv framför psykiska erfarenheter, typ ?det är bara en vision.? Varför säger man inte ?bara ett materiellt objekt? när man ser en purjolök? Helt plötsligt kommunicerar man en mängd egenskaper hos purjolöken. Dess typiska färg, doft, struktur osv. Det borde vara logiskt att göra detsamma med de psykiska erfarenheterna. Gud är Gud helt enkelt. Så kan man inte säga utan att missuppfattas. Människor vet nämligen mycket om Gud, precis som de vet mycket om purjolök.

Alltet saknade honom. Där råder brist.

Anar ni min ironiska men samtidigt gravallvarliga ton? Eller är jag bara en vilsen själ som behöver en ordentlig stund med en retoriskt begåvad pastor? Är jag en idiot? Något säger mig att ju längre bort jag svävar, desto närmre tycks jag komma. Vi får helt enkelt vänta ut frukten och se om den är bitter eller söt...

Vilken dåraktig tillvaro vi lever i! Det är ju lögn att vi ska gå runt här och manipuleras.

Konstigt att vi orkar vara så tråkiga, när allt är så spännande...

Någon frågar om jag tror att vi kan låta bli att synda, genom att undvika det vi vet är synd.

Nej, men jag tror att vi bör försöka. Att inte försöka undvika det man vet är dåligt, verkar lite halvdumt sådär.

Har man brutit mot ett enda bud en endaste gång är man alltså kokt. Det vet vi ju. Vi är alla syndare, lika usla allihop dessutom. Mycket märklig ekvation, då man gärna gör skillnad på folk och folk...
Men minns vad Paulus sa, (var det någon som var rättrogen så var det han) men ack, han bedrog sig.. En gammal farisée som sedan såg ljuset och förstod att han inte var så himla duktig.

Att låta bli att synda, det gör man väl i den mån att man försöker. Det finns väl ingen som medvetet går emot sina principer, bara för att jävlas med sig själv och sitt samvete?

Vad man däremot KAN, är att inte hänga upp sig på petitesser och uråldriga förhållningsregler. Det viktiga är inte hur många stjärnor man får på axeln för sin "rättrogenhet"...

Nej, Gud älskar dig inte mer för att du är oskuld före bröllopet, för att du aldrig svär, för att du håller hårt på förhållningsregler som innefattar ditt eget liv. Det kan hända att Gud känner sig nöjdare för att du försöker göra det du tror är rätt. Det köper jag. Men är det så rätt då? Är det rätt fokus? Mig, mitt, mina.

Har du ditt på det torra? Hur kan du vara så säker på det att du kräver att andra människor ska ha samma prioriteringar som du?

Det viktiga är relationen till Gud och ens medmänniskor och vad de relationerna för med sig...

Matt 22:36 - 22:40    

"Mästare, vilket är det största budet i lagen?"
Han svarade: Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.*
Detta är det största och främsta budet.
Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.*
På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna."*


Konsekvens. Det får härmed bli dagens ord.


Man ser ju på frukten om det är ett gott träd... Frukten är oftast mer än vad som syns vid en första anblick.
Frukten av hur jag behandlar människor avgör egentligen hur rättrogen jag är och hur nöjd Gud bör vara. Hur mår människor runt mig, hur mår människor som är osynliga för mig, men vars liv ändå påverkas av hur jag lever (de som syr mina kläder, producerar min mat osv)... Hur mår miljön och djuren på grund av mina val?

Alltså, om jag istället skiter lite i hur "rättrogen" jag är, skiter i att mäta synder hos mig själv och andra, skiter i hur många av Paulus gamla tips jag tillämpar och i vilken grad jag gör det... Och istället fokuserar på det Jesus talade mest om. Att flytta fokus från sig själv, ha medlidande, visa barmhärtighet och förståelse. Att älska. Att leva för andra mer än mig själv. Då försvinner nog det lilla behov jag har av att sätta andra på plats...

Och sedan! Då kommer de där gamla förhållningsreglerna till slut att passa hyfsat bra in i mitt liv, för att jag vill leva nära Gud. För att jag liksom har kommit mig att växa närmare Gud. Men jag kan inte börja i någon annan ände... Då blir jag inget tjusigt träd och inga publikaner och syndare vill komma och fika med mig. Då blir jag en dömande, självupphöjande och dogmatisk liten hycklare.

Och det vill jag ju inte vara.

Man blir förhoppningsvis ödmjukare med tiden...

Jag tror alltså inte att Gud är en gammal skolfröken som blir förtjust över att jag skrider fram med vattenkammad sidbena och levererar ett putsat äpple på katedern, och sedan gladeligen ger mig godkänt fast jag hade 1 rätt av 22 möjliga på provet...

Bokstavstroende tolkar bibelordet.

Är bokstavstolkning är en tolkning lika mycket som en symbolisk tolkning.

Alla som läser bibeln gör sin egen eller någon annans tolkning.

Ingen tolkning kan komma med anspråk på objektiv sanning.

Efterföljelse är viktigare än att försvara traditionella dogmer.

Detta vara mina fasta övertygelse.


Man måste även börja i rätt ände. Jag kan alltså inte börja med att försöka följa alla förhållningsregler, utan jag måste komma fram till vad den här förhållningsregeln innebär för mig och om den är viktig att följa på ett precist sätt. Vi har alla olika prioriteringar. Och blir man för övertygad om att man har valt rätt väg är gränsen mellan det och att döma ut andra vägar väldigt tunn...

Som min bror sa: "tro är för dem som tror att de vet..."

Det ligger något i det... Åh, vilken djungel. Att tro att man har förstått något må vara att bedraga sig själv.

Vad är efterföljelse?

To be continued...